Människorna och minnena
Henryka och mobilen
Leon och gettopasset
I mina möten med människor som på olika sätt överlevt Förintelsen har
jag lyssnat till deras berättelser och fotograferat deras händer. De
föddes mellan 1922 och 1945, i många olika länder runt om i Europa. Nu
är de våra grannar här i Sverige.
Alla bär på sin historia.
Någon flydde gömd på durken i en dansk fiskebåt till räddningen i
Sverige. En annan levde i skogen med ryska partisaner. En föddes i
Ravensbrück. En gömdes i ett dass för att undkomma deportation. De
överlevde getton, koncentrationsläger och dödsmarscher. De var barn och
tonåringar, någon en ung vuxen. Många skildes från sina familjer,
antingen de kom med en Kindertransport till Sverige före kriget eller
selekterades åt olika håll i Auschwitz.
Den berättelsen får aldrig glömmas. Och nu är det vi som behöver ta över rollen som vittnen. Vi som mött dem som överlevde, vi som själva beträtt jorden i fasans läger, anat smaken av blod och känt strupen dras ihop av den tjocka luften.
Vi måste berätta vidare. Vi måste minnas.